Jag tillhör nog en ganska stor skara av människor som inte tycker om att bli fotograferade. Många gånger har man skojat om att man inte är fotogenisk. När bästa kollegan Ingela då ringde och sa ”vi måste ha ett photoshoot!” fick jag en stor klump i magen. Jag mindes tillbaka till alla obligatoriska skolfotograferingar där man tvingades att sitta på en hård pinnstol och le, bara för att det var bestämt så. Men sagt och gjort. Stoppade med några ombyten och asseccoarer i väskan så åkte vi iväg och fotade. Med Ingelas sprudlande energi och direktiv så blev det en riktigt rolig stund, jag njöt av varenda minut. 

Så kom den! Dagen jag väntat på i över ett år. Releasen! 

Så kom så äntligen dagen. All text genomgången, alla förändringar gjorda som för historien framåt. Jag måste erkänna att det var med visst pirr i magen som jag skickade in slutresultatet till redaktören för sättning. Nu väntar jag med spänning på att se slutresultatet. 

I slutet av januari kom så äntligen svaret från redaktören. Jag blev överväldigad över de fina orden hon skrev om mitt manus, och tog till mig med glädje av de små tipsen och trixen gällande skrivning hon kom med. När jag gick igenom hennes kommentarer i min text kände jag mig tacksam över att ha den ynnest som det faktiskt är att ha en redaktör. Hon visste precis vad som fick texten framåt, och vilka stycken som kändes överflödiga. Jag upplever dock inte att det var mycket ändringar som gjordes, men de som ändrades utifrån hennes kommentarer lyfte texten. 

Det första halvåret var ganska lugnt. Jag fick tid på mig att bearbeta mitt manus utifrån förläggarens feedback och redaktörens lathund. Det var delar som såväl skrevs om som togs bort. Nya delar kom till och väckte historian till liv. Det jobbigaste var nog formateringen, då det inte var något som jag arbetat med tidigare. Som hobby-författare spelar ju sådant ingen roll. Därför var det tur att jag skulle skicka in manuset först i december för den redaktionella genomgången. 

När det hann gå tre dagar kom det första svaret från bokförlaget. Det räckte att jag såg avsändaren och namnet på mitt manus i mailet för att hjärtat skulle börja bulta. Jag hoppades att de trots refusering skulle komma med tips på vad jag kunde utveckla. Därför blev jag mållös när mailet började med: 

Jag har under mitt liv skrivit många noveller och utkast till böcker. Jag har dock aldrig tänkt tanken att våga skicka in något, för jag har aldrig känt mig nöjd med det jag skrivit. Flera böcker har jag kastat då jag känt att det inte varit tillräckligt bra. Att våga låta någon annan läsa har inte ens funnits i mina tankar.